Intervju Hur lever du idag? Jag lever rätt enkelt. Jag går upp tidigt och äter frukost på ett café, och då vill jag att man lämnar mig ifred. Jag vill sitta i lugn och ro. Hur ser du på det när du kommer till en offentlig plats, den där uppståndelsen som uppstår? Jag märker det knappt. Jag vet att det är människor i min omgivning som äcklas av den ibland när de är med. Men jag tänker att det inte behöver vara så fientligt, eller hotfullt utan att människor mer reagerar och tänker att ”Titta, en sån”. Hur hanterar du de gånger du får uppskattning från helt okända? Det händer inte så ofta. Det finns folk som kommer fram och säger att de tycker om mig, men jag behöver inte tro på dem. Tycker du att det är jobbigt att jag ställer frågor om dig? Nej. Nej, varför skulle jag göra det? Jag försöker att vara så ärlig som möjligt, men jag säger kanske inte allt. Jag vet att det existerar en bild av mig, men det är andras och inte min egen. Jag tänker inte så mycket på mig själv, nu är det mer det allmängiltiga jag är ute efter. Vi pratar ofta som om vårt privatliv är skilt från resten, vårt offentliga liv, men vi vet att den skillnaden egentligen inte existerar, att det är en ren illusion. Därför kan inte jag göra anspråk på att ha ett privat liv. Så därför svarar jag också gärna på dina frågor. Samtidigt så finns det i det liv vi kallar privat motsättningar, och de motsättningarna kan få mig att till och med ljuga. Träffar du mycket folk nuförtiden? Rätt få. Främst män, och tre eller fyra kvinnor regelbundet. Varför regelbundet? Jag tror att man måste ha regelbundna vanor. Jag tycker inte om att gå hem till folk, förutom till mina verkliga vänner, som bjuder hem mig vid enstaka tillfällen. Det fanns ju ändå ett tag när du tyckte om att träffa nya människor. Ja, det var många som ville träffa mig ett tag. Varför tror du att dina vänskapsförhållanden har tagit slut? Det har nog berott både på dem och på mig. Ja … En del har bott väldigt långt borta, och då har det varit svårt att hålla kontakten. Sen har nog jag också varit dålig på att höra av mig. Andra har jag tappat kontakten med för att vi har hållit på med för olika saker, haft för olika intressen. Hur tänker du ­– det verkar som om dina vänskapsförhållanden har tagit slut men dina kärleksförhållanden har hållit? Det är inte alla relationer med mina vänner som tar slut. Men de är kanske mindre viktiga än mina kärleksförhållanden. Men varför säger du att det är så för mig? Jag har tänkt på det att det är många som försvunnit ur ditt liv, och främst kvinnor. Det är många män som också har försvunnit ur mitt liv. Jag ser inte att mina vänförhållanden skulle vara mindre hållbara än någon annans. Men om man tänker på förälskelsen så är ju det en process. Den andra personen, den som vi har träffat, blir våra drömmars mål. Och det får oss att omorganisera, att omvärdera allt. Förälskelsen är begynnelsestadiet av en kollektiv rörelse bestående av två personer, brukar jag säga. Menar du att det är därför du tycker att dina kärleksförhållanden är viktigare än dina relationer med vänner? Förälskelse är ju ett sökande efter vår djupaste autencitet, ett försök att vara helt och hållet oss själva. Och det kan man tack vare dialogen och mötet, där båda söker efter ett erkännande och ett godkännande för den man är. Man vill ha en förståelse och komma bort från den person man har varit och i verkligheten också är. Men hur menar du att man når dit, till förälskelsen? Det är möjligt att få någon förälskad i en om man dyker upp i rätt ögonblick och visar att man förstått hans allra innersta tankar. Det är det som väcker hans längtan. Man uppmuntrar honom och säger att man vill leva tillsammans hela livet. Någon gång tidigare så har du sagt att du låter andra ta kontakt med dig. Ja. Det verkar lite förvånande. Tar du aldrig initiativ till att träffa någon? Nej, aldrig. Det är en väldigt märklig inställning. Men tänk på att jag redan är omgiven av människor, men att det är män. Det finns flera män i mitt liv. Det måste ta en stor del av din tid. Ja Men du tycker inte om att vara ensam när du inte arbetar? Jag tycker bara om att vara ensam i en del fall. Förut tyckte jag om att gå ut och äta själv, så att jag verkligen kände min ensamhet. Men det gör du inte nu? Nej. Jag minns ett tillfälle för tre eller fyra år sen, när jag hade sett fram emot att vara ensam. En väninna var bortrest och jag skulle vara i hennes lägenhet. Men jag drack och blev jättefull. Det var vad jag gjorde av min ensamhet. Tänkte inte du en gång skriva en kärleksroman? Händelserna i kärlekslivet är så meningslösa, så det är oerhört jobbigt att skriva ner dem. Det blir så tydligt hur banalt det är. Men det var ett år då jag inte visste vad jag skulle skriva. Då letade jag efter ett ämne för en roman. Ett tag så var det en kärleksroman, och ett tag så var det om en man som drev omkring och funderade. Så ännu en gång ett försök att skildra den ensamma människan? Ja, på sätt och viss, men rätt mycket förändrat. Det finns egentligen inget samband mellan längtan efter kärlek och att verkligen förälska sig. Man förälskar sig ju inte om man är någorlunda tillfreds med livet. Förälskelse uppstår i stället ur en depressiv överbelastning, när man inser hur meningslös vardagen är. Vilka andra tecken ser du på att man är benägen att förälska sig? I allmänhet så uppfattar vi inte varandras lycka särskilt starkt. Men när vi är mottagliga för förälskelsen så ser vi andras lycka på ett nästan smärtsamt sätt, och blir avundsjuka. Ibland är det också en föraning om en katastrof som hotar världen och oss. Den som är kär identifierar sig också på ett smärtsamt sätt med alla andra som är i samma position. Det är en lång kedja som förbinder alla älskande på jorden. Men vilket slags förhållande föredrar du? Det är när relationen med den jag älskar gör oss båda speciella och oersättliga. Men vi är ju inte särskilt speciella, och den vi älskar är inte oersättlig. Du har själv sagt att dina relationer har varit både ojämlika och jämlika. Det har jag sagt. Men hur som helst så var det jag som tog de första initiativen. Och jag såg det inte som att det var för min situation utan för den person jag är. Och vad innebär det att älska någon man känner sig överlägsen och finns det någon motsättning? Hur är ditt förhållande i dag med X? Jag tror inte att jag skulle ha lust att äta middag med honom, för att han tråkar ut mig. Men jag ser honom som en människa. Det var alltid jag som ledde konversationerna. Men så var det med alla, att det var jag som bestämde om relationerna skulle vara på det ena eller andra sättet. Men du bestämde dig för att avstå från förhållandet med X? Ja, det var vad som krävdes för att slutföra det. Kanske är det så att jag inte längre kan döma honom, för att han har lidit för mycket fast på samma gång för lite. För som du vet så inbillade han sig en hel del av sina lidanden. Olycka består ju både av lidande och inbillning, och hur som helst så var han olycklig. Men jag har inte så mycket gemensamt med honom. Jag valde honom också just för att han står långt borta från mig själv. Det är hemskt att se människor lida, men det är inte alltid det berör mig. Du verkar vara förvånansvärt fri från skuldkänslor. Det är sant. Jag känner mig inte skyldig, och det är jag inte heller. Är du inte rädd för att eftervärlden ska döma dig? Nej, inte alls. Inte för att jag tror att domen blir mild. Det skulle aldrig falla mig in att förstöra brev eller dokument om mitt privatliv, eller om hur det gick till. Jag kunde förutsäga X. Jag kände honom, och det var det som var mitt mål. Är det något du vill tillägga? På ett sätt så är en intervju väldigt frustrerande eftersom det skulle finnas så mycket att säga. Det är så jag känner varje gång jag ger en intervju. Men som ett porträtt så tror jag att det är det här som behövs. Dialogen bygger på omskrivna citat från följande böcker: Francesco Alberoni Kärlek och förälskelse Roland Barthes Kärlekens samtal Jean-Paul Sartre Självporträtt <<