After Work Hallå. Hallå. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här. Jag vet att det jag gör är fel. Det är inte rätt men jag vill berätta. Det har pågått ganska länge nu. Och om du kommer att lyssna så vill jag berätta. Men jag vill inte att du dömer mig för det är inte säkert att du kommer att förstå.   Jag bor längst upp på femte våningen. När jag går in i min trappuppgång, då tänder jag inte. Jag låter det vara mörkt. Jag stannar till och lyssnar. Jag hör hur folk pratar med varandra, och bråkar eller skrattar. Jag hör hur folk tittar på tv, lyssnar på musik, diskar. Det luktar mat. Det luktar privata hem. När jag kommer in i min lägenhet så tänder jag inte. Jag går fram till fönstret i vardagsrummet och tittar ut. Jag ser att det lyser i några fönster. Ser en familj som äter middag, och nån sitter och läser. I lägenheten mitt emot min så är det mörkt. Alla fönster i den lägenheten är släckta.   Jag lämnade kameran på när jag gick från lägenheten. Och när jag kommer hem, då byter jag band. Efter en stund så kommer dom in i lägenheten och tänder i köket. Dom tar av sig ytterkläderna. Jag går bort från fönstret. Det är fortfarande mörkt i min lägenhet, men jag känner mig inte säker när jag står så nära fönstret. Jag sätter mig på en stol längre in i rummet. Jag ser dom röra sig inne i köket. Han diskar och plockar undan saker från bordet. Det är ingen stor lägenhet. Ett kök, ett vardagsrum och ett badrum.   Nu sitter jag vid fönstret igen och filmar. Dom har sex. Men dom släcker inte ner i lägenheten. Jag lämnar kameran på.   Jag är ärlig mot dom jag litar på. Men vad baseras tilliten att låta andra betrakta oss på? Vad är det som gör att dom tror att ingen ska titta? Och hur ska man veta om man tittar för länge, eller vad man får titta på? Vem är det som har bestämt det egentligen? Att jag ska ha dåligt samvete? Jag tycker att det hänger lika mycket på dom som visar upp sig. Det är väl inte mitt fel att dom inte har gardiner? Vad tror dom? Att alla blundar när dom går förbi deras fönster? Jag gör ju ingenting egentligen, eller hur?   Sen finns det ju dom som går ännu längre. En söndagsförmiddag när jag cyklade in till stan så stod det in man i en tunnel och runkade. Det gick fort att cykla förbi men jag hann se på honom, se honom i ögonen. Han var så harmlös. Han verkade inte känna sig skyldig. En annan gång så stannade jag. Det var en kväll när jag gick över torget. Jag undrar om det var samma man. Han stod halvt gömd i en trappuppgång. När jag stannade och tittade på honom så vände han sig om och gick. Some things seems so essential that you can´t get them on your tongue. Jag ser att han lämnar lägenheten. Hon står kvar och röker. Det är märkligt, hon… Det är som att hon har blivit en annan människa, efter att han gick. Hon ser annorlunda ut, hon rör sig annorlunda. Det är som att hon är det hon ska vara.   Jag har vant mig vid mörkret i min lägenhet. Det kommer ju in lite ljus från gatlamporna utanför. Jag har det ganska städat i lägenheten, det är inte så mycket saker framme. Men disken orkar jag inte med. Jag hade middag i helgen med några nära vänner, men jag har fortfarande inte orkat ta tag i disken.   Jag känner mig så falsk. Jag kan aldrig hålla det jag har lovat. Jag försöker med det är så svårt. Några vänner har tröttnat på mig. Tröttnat på allt jag lovat. Och nu har jag också tröttnat. Så fort jag börjar intressera mig för något så försöker jag undvika det. Det är lika bra att sluta på en gång, så blir det inte ett så stort misslyckande.   Jag träffade honom ett par kvarter ifrån där jag bor. Jag hälsade och han verkade också känna igen mig. Vi var nog rät långt ifrån där vi bor egentligen. Nästa gång vi stötte på varandra så hälsade vi igen. Vi stannade och pratade, och han frågade var vi hade träffats, hur vi kände varandra. Jag sa att han bor i huset mitt emot.   Jag vill inte vara beroende av någon. Jag har det jag behöver, och försöker alltid ha med mig det jag vet att jag kommer att behöva. Det säger en hel del om mitt liv för tillfället. Alltså, att inte vara beroende av någon, att inte behöva be om något. Jag gör alla val. Det kan verka som ett sätt att vara överlägsen andra, det vet jag. Jag behandlar folk som jag har lust att behandla folk. Jag säger det jag vill, är ärlig och rak. Jag döljer ingenting. Är man sig själv så har man inget att dölja. Var dig själv, visa ditt rätta ansikte. Jag vill inte att någon ska spela nån roll för mig. Jag har aldrig varit och jag är inget offer. Ingen trampar på mig. Jag har aldrig tänkt att inordna mig under någon jävla maktordning.   Situationen upprepas. Jag gör det igen. Det kanske är rastlösheten som gör att jag inte kan låta bli. Tystnaden i lägenheten. Det finns inte så mycket tid över. Som gör att jag måste leta efter något, försöka hitta någonting i allt vanligt. Jag ve inte riktigt vad det är jag vill hitta. Vem jag vill hitta, eller vad. I vanliga fall så der man inte andras lycka, man tänker inte på den. Men ibland är den så påtaglig. Den är så jäkla påtaglig. Jag ser den, jag kan inte låta bli att känna den och bli avundsjuk. När man blir kär så kommer man bort från alla tidigare misslyckanden, hur jag var tidigare, jag får en chans att börja om och vara ärlig. Det är först då jag kan vara helt och hållet mig själv. Det är den närvaron som jag ser hos dom, att allt blir förlåtet. Dom dras inte med sina gamla historier och misslyckanden. Dom är ärliga. Hon i lägenheten mittemot har gått runt i lägenheten. Hon verkar leta efter något. Han har varit borta en bra stund nu, lämnade henne ensam. <<