Du går fram till mig och säger ”Det är en man här som söker dig”. Vissheten att jag borde göra något mal runt. Tänker att det har hänt så många gånger nu att jag borde ha lärt mig. Jag vet att jag gör det som är bäst. Ändå har jag en känsla av att det är nåt annat jag borde göra. Jag sitter kvar och väntar.   Sen började han ringa. Han ringer alltid på natten ifrån telefonkiosker. Han säger att han precis har slutat jobbet. Efter ett tag tar telefonkortet slut så att han får ringa upp igen, med ett nytt kort. Jag svarar honom när han ringer, men det är det att han aldrig slutar att prata, att ställa sina frågor. Han beskriver sig själv, säger att han har vågigt hår. Sen frågar han hur jag uppfattar honom. ”Trevlig”, säger jag. Han uppfattar mig som lugn, känslosam och snäll. Han sa att man måste sträva efter att vara konsekvent för att vara trovärdig, det är därför vissa människor lyckas här i livet. Vi måste vara konsekventa för att samhället ska fungera. Det enda jag försökte göra var att förankra mig utanför mig själv. Jag tyckte ingenting, tänkte ingenting utan försökte bara fästa tankarna utanför mig själv. Det gällde att få lagom distans så att allt som han sa inte måste gå genom mig. Han fortsätter att ringa men jag kan inte bli arg på honom. Han säger att han tycker att jag verkar gullig och söt och vill att jag ska skicka ett kort på mig. Varje gång vi pratar så säger jag att jag inte vill att han ska ringa, att det inte är någon ide. Han var desperat, det var han. En förlorare som börjat att få panik. Han hade vägarna förbi och kom och hälsade på men det kändes som en invasion. Utan att jag egentligen ville det så försökte jag att få honom att gå. Vi gick på ett café tillsammans. Jag skämdes över hela situationen och ville bara gå därifrån. Han började prata om att han fått en uppenbarelse att vi skulle leva tillsammans. Jag blev äcklad när han försökte röra mina händer och sa att jag måste överlämna mig åt Gud. Vi blev högljudda. När jag äntligen reser mig och pekar finger åt honom så följer mannen från bordet bredvid efter mig och jag vet att han har hört det vi sagt. När han ringde igen så fick jag panik på att han aldrig slutade ställa sina frågor som det kändes som att han förberett. Han betonade att han ville leva för Gud, att det inte fanns några gråskalor. Sedan anklagade han mig för att leva i en gråson. ”Det finns bara antingen synden, det svarta, eller livet, det vita. Föraktar du det vita? Varför lever du inte helt i synden, när du ändå inte lever rent?” Jag sa att jag tyckte att han är okänslig och otrevlig. Han sa att han tyckte om uppriktighet, att han inte tyckte att man ska ha hemligheter. Han sa att jag är ganska hemlighetsfull och lugn men att det bara är en mask. När jag ville avsluta samtalet så sa han att jag inte kan avspisa honom bara sådär. Vi fortsatte att prata och jag sa att jag inte vill ha någon mer kontakt med honom över huvudtaget. När jag sa ”hej då” så sa han ”Gud välsigne dig. Vi kanske inte passar så bra ihop.” ”Nej precis” svarar jag. ”Vi passar nog inte för varandra”. ”Kom ihåg, att du inte ska ha någon som du går i opposition med. Hej då” Han la på luren innan jag hann säga hej då. Minnet av hur jag brukade tänka finns alltid kvar. Kanske inte så tydligt men som en förnimmelse av självklarhet. Och minnet är en del av mitt försvarstal. Allt är ju bara ett sätt att hålla tanken klar och inte säga ord som bara är ett försvar. Jag hann knappt sätta mig ner och tänka igenom vad som egentligen blev sagt, förrän han ringde igen. ”Förlåt om jag ringer igen. Inte för att jag tror att det kan ändra situationen och jag håller med om att det är bäst som det blev. Men jag tänker bara på att man måste göra ett val för jag vet hur det blir om man syndar. En kompis har haft en uppenbarelse och vi kan inte föreställa oss alla hemskheterna. Det är utanför vår fattningsförmåga. Så det är bäst att tänka på det medan man lever, det är värt det i längden.” ”Du menar hur det blir i helvetet?” ”Ja, hur det kommer att gå om man syndar. Men du har funnit ett sätt att leva. Det är bra.” Jag kunde inte låta bli att skratta. Det är bra. Gud välsigne dig och lycka till”, sa han och då började också skratta. ”Ja, det samma. Lycka till i ditt liv.” Sa jag. Det finns olika sätt att dämpa katastrofer. Det är jag som har hand om skyddsförsvaren, försiktighetsåtgärderna. Men det är inte alltid som jag hinner förutse olyckorna och hinner före, hinner förhindra bristningarna i systemet. Jag är ständigt på min vakt, jag håller alltid vakt. Jag kan ha dåligt samvete för att jag inte känner någonting. ”Du borde känna mer ”, säger dom till mig. Men det är som att tanken halkar omkring bland minnena. Det är som att varje mening, varje blick eller alla blickar som glider undan, går rakt igenom mig. Allt som händer i rummet katalyseras genom mig. Jag vet inte om du har upplevt det någon gång- känslan av att inte ha någon hud, att inte ha något försvar. Eller så är det bara det att jag inte lyckas vara närvarande nog att sålla bort det som faktiskt inte berör mig. Det var tredje gången han ringde på en timme och klockan var över ett på natten. Han sa att han hade svårt med människor. Sen undrade han om jag var synsk när jag sa att han inte hade någon verklighets uppfattning. Fjärde gången han ringde så drog jag ur kontakten. Natten efter ringde han när jag hunnit somna. Jag skrek åt honom att han borde respektera att jag inte ville ha någon kontakt. Han skrek att jag måste ta ställning mot synden om jag inte skulle brinna i den eviga elden. Han ringde igen samma natt och jag svarade. Han berättade att han frestats av en kvinna en gång men att han stod emot, annars hade han varit förlorad. Sedan anklagade han mig för att häda genom mitt sätt att leva. Jag hotade med att ringa polisen men han lyssnade inte på mig. ”Har inte du en längtan om att tvätta dig ren tills du är genomskinlig”?, frågade han. Inget dåligt samvete. Tänk att överlåta ditt liv till någon annan, så som Jesus gav sitt liv, dog för vår oskuld. Det är han som renar oss. Jag tror att en man jag mött flera gånger på stan är besatt av demoner. Det är någonting med att jag hela tiden stöter på honom på stan, i affärer och nu senast på en restaurang. När jag inser vad jag tänker så blir jag rädd. För om jag tror att han är besatt av en demon så skulle det även innebära en massa andra saker som att djävulen och helvetet finns och då även Gud och Jesus. Jag försökte att gå därifrån men det gick inte. Den tanken tänker man inte för den tanken får man inte tänka. Kvällen efter så ringer han igen, inte så sent den gången, utan vid 11 tiden. Han ville be om förlåtelse och att vi skulle vänner. ”Ok” sa jag. ”Då lägger vi på sen pratar vi inte mer med varandra”. ”Jag vill bara fråga en sak”, fortsatte han. ”Jag vill inte prata mer med dig.” ”Varför blir du arg? Kan du svara på det?” ”Jag vill bara inte ha något mer med dig att göra”. Jag la på, satte mig och väntade på att han skulle ringa igen. Fyra signaler gick fram innan jag svarade. Visste inte vad jag har tänkt säga. ”Vad är det som gör dig så arg? Jag vill bara säga dig en sak. Gör bättring, annars kommer det inte att gå dig väl” Jag la på luren utan att säga något och drog sen ur kontakten. Det är inte så att jag alltid håller med andra människor. Jag är ingen Ja-sägare. I själva verket håller jag sällan med men jag faller liksom in i tonen i samtalet. Det är alltid lika jobbigt att tvingas påstå något men jag försöker intala mig att det är ok att vända kappan efter vinden, man måste ju få ändra sin åsikt. Ibland fastnar jag i tanken om vad jag tycker Jag kan bara inte bestämma mig för vad som är rätt eller fel. Så till slut så tycker jag ingenting. Fast egentligen har jag nog svårast för att folk tycker någonting om mig och jag kan bli så trött på all ärlighet. Jag vill liksom bara vara ifred. En del blir rädda för mig. De säger de förstårs inte men jag ser det på dem. De tror att jag kommer att avslöja vad de tänker. Nästa dag ringde det två gånger men han la på luren när jag sa mitt namn. Sen drog jag ur jacket. Nu har jag köpt nummer presentatör. Det står info 10 när han ringer. När jag kommer in i ett rum så kan jag känna vad alla tänker.  När jag ser på en människa så känner jag det bara. Jag har försökt att låta bli men det är frestande att säga saker så att jag får bekräftat att det stämmer. Folk får lätt förtroende för mig eftersom jag är snäppet före dem själva. Jag svarar till exempel på det de undrar över, innan de har hunnit fråga. Jag ser också deras intressen och egenskaper på långt håll så det är lätt för mig att säga saker så att de tycker om mig. Det svåra är när jag blir kär. Eftersom jag ser både de positiva och de negativa sidorna innan de har hunnit lära känna mig så är det ofta jag som blir kär först och skrämmer iväg personen ifråga eftersom han inte hunnit att bli kär. Jag hatar avsked. Det är så svårt att veta när det är över och det tar ett tag innan jag märker skillnaden. ”Tillåt mig att gå”, mal fram och tillbaka i huvudet. Vet bara inte vart jag ska ta vägen. <<